En beledsagande skrift: filmen

Filma tänkandet: varför och hur?

Jag har hängt upp ett flertal framställningar på omsorgsfullt utvalda filmer, för att ta fasta på deras lärdomar med avseende på de moderna sätten att uttrycka sanningen om strukturen. Bland andra mästare har det varit Bergman, Dreyer, Kurosawa, som kommit mycket nära grunden i de mänskliga angelägenheterna: den genealogiska frågan.

Mina tankar kring på vilket sätt filmen liknar måleriet har lett till en slutsats: Via filmdukens makt utvecklar sig en mycket speciell skrift, ett sätt att relatera och fingera [fr. peindre et feindre, ö.a.] – med en ordlek i förhållande till målningens exegeter under renässansen: pingere/fingere – genom bilder, ord och musik. Detta tankespår, även det hämtat från en sympatisör, nämligen rättshistorikern Peter Goodrich, lär oss att fiktionen är inneboende i allt institutionellt skapande.

Och låt oss notera följande: Genom biografsalongens trolldom erinrar mörkret – som här är ljusets budbärare – för framtiden om det mänskliga djurets oförstörbara förhållande till det dunkla, det tomrum som tjänar till att upprepa civilisationernas verk, och bygger upp referens efter referens, överallt enligt samma logik.

Man kan således försöka bruka filmen utifrån det som den avslöjar om våra band till det universella imperativet att träda in i tingens ordning, alltid genom samma port: där en scen för världen och människan framträder, de ceremoniella montage som hör till de teatrala betingelserna för vår art.

Men det var umgänget i vissa kretsar och det intresse som filmskapare av högsta klass riktade mot mitt verk som drev mig att gräva djupare i min lärdom. Det ledde mig till en bokstavlig tolkning av följande bibelvers: »människan vandrar i bilden« (in imagine ambulat homo, enligt den latinska Vulgata).

Det var denna sinnliga, och således även estetiska, förnimmelse av tänkandet, spontant delad av mina vänner och medhjälpare, producenten Pierre-Olivier Bardet och regissören Gérald Caillat, som ledde fram till äventyret att måla institutionen genom filmen.

Jag behöver inte kommentera. Man måste se mina filmer, och jag vågar säga att det är värt besväret…

Jag vill rikta uppmärksamheten mot deras respektive titlar. På samma sätt som varje volym av mina Lektioner har utformats med utgångspunkt från ett emblem, en ikon laddad med gåtor, är det framför allt titelns dolda hemlighet som får verkningar i filmerna. Det handlar om dokumentärer, i den strikta bemärkelsen av latinets »docere«: dessa filmer utgör en skola, de undervisar, med traderingen av kunskap som bakgrund.

Ett exempel: La fabrique de l’homme occidental [Den västerländska människans tillblivelse, ö.a.]2. Vid min offentliga presentation av denna film, angav jag den källa från vilken jag hämtat ordet fabrique, vilket blivit gammalmodigt i Frankrike. Jag åberopade mig på den berömda avhandlingen i anatomi av Andreas Vesalius, Karl V:s läkare: De humani corporis fabrica libri septem. Med hjälp av den anatomiska metaforen och med renässansens konstfulla titlar som utgångspunkt, iscensatte filmen det gåtfulla djupet hos den västerländska moderniteten, redan prisgiven åt den industriella erans »homo faber«.

Skulle det kunna vara så att vår epok undviker att ha att göra med det förflutnas avgrund? Läsare av denna text, döm själva. Om än syntagmen »La fabrique de…« rönt en bländande framgång i Frankrike efter denna film, tycks det som att den värdefulla term vars antropologiska stadga jag med möda återupprättat, genom media snarare bjudits ut som ett naket skelett…

Översättning från franska av Mats Leffler. Översättningen har diskuterats med Per  Magnus Johansson.